Vid sandstensklipporna längs Eufratfloden i turkiska Birecik har den skalliga ibisen häckat i tusentals år. När moderna bekämpningsmedel nästan utplånade fåglarna tog lokala naturvänner och internationella insatser vid.
Birecik är en historisk stad i södra Turkiet, och för invånarna har den skalliga ibisen länge varit mer än ett vanligt fågel. Varje år den 14 februari återvänder den från Afrika – ett tecken på att våren är här, enligt en gammal lokal tradition.
Mustafa Çulcuoğlu är uppvuxen i Birecik och tredje generationens ibis-vän. Han arbetar i dag som naturguide och minns hur hans farmor varnande sa åt honom att inte klättra upp i klipporna: de söta fåglarna uppe i grottorna fick inte skrämmas.
Klippornas hålor och nischer ger ett naturligt skydd för ägg och ungar. I omgivningarna runt staden finns pistage- och olivlundar – perfekta jaktmarker för ibisens föda av smågnagare och stora insekter. Det var just detta som nästan blev fågelns undergång. Enligt Good News Network förde Marshallplanen efter andra världskriget med sig DDT till odlingarna, och fåglarna dog i stort antal. Vid ett tillfälle återstod bara tio individer på platsen.
Därefter inleddes ett långsiktigt bevarandearbete med halvvild uppfödning, vilket med tiden lyckades vända trenden. Arbetet räknas i dag som ett tidigt bevis på att bevarande av flyttfåglar kan lyckas på lång sikt, även längs utsatta migrationsrutter.
Fågelns historia i Birecik sträcker sig långt tillbaka. Vid den 11 600 år gamla arkeologiska platsen Göbekli Tepe, omkring 100 kilometer österut, finns avbildningar inristade i stenpelare som forskare tror föreställer just den skalliga ibisen.
Ursprungligen publicerad av Good News Network
